Mjaui

Känns ju nästan som folk förväntar sig att jag ska skriva något när jag får såna plötsliga statistiktoppar på min blogg.

Det dröjde sisådär tre månader från min registrering tills jag loggade in på Facebook igen. Ett sånt hisnande tempo! Men nu har jag kommit igång där så smått.

Ikväll blir det lite kalas här med singstar :)

Tand lagad och halva huvudet bedövat.
Fick ingen leksak :(

Nu har jag varit hemma ett par dar och är någorlunda återhämtad. Resan var ganska jobbig bdd-mässigt men i övrigt väldigt bra :) Jag ska bjuda på bilder från den sen (jag veet, jag brukar säga det men det blir inte av ändå. Jag har en känsla av att det kommer sluta med att jag av dåligt samvete eller ren tvångsmässighet gör ett ryck och postar alla bilder jag någonsin utlovat i ett svep).

När jag kom hem hade jag en kissekatt som väntade på mig. Jag hade bett att få låna Henriks mammas och Jannes Pip (gammelkatten som mest jamar efter mat och uppmärksamhet om ni kommer ihåg). Helst hade jag ju velat ha min Lusse men han skulle nog inte klara många timmar i en lägenhet utan att bli alldeles för rastlös numera. Pip är inte ute så mycket ändå längre och är väldigt kelig :)

Nu åker jag till Finland och hälsar på släkten.

Ps. Ei saa peittää.

..den paranoide faktiskt skulle bli förföljd
tjejen med pms hade anledning att bli arg
eller bddaren hamnade hos en usel frisör.
Vad jobbigt för dem.

Den här bloggen är verkligen i desperat behov av något upplyftande så nu tänker jag vara en härmis. Jag såg de här klippen i Mias eminenta blogg och blev påmind om att jag ju ville posta dem själv. Om någon har noterat att jag ibland meddelar att jag är hungrig genom att jama och peka på munnen har ni förklaringen här nedan. Enjoy! :)

 

Önskar jag kunde skriva nåt positivt här, men det här är antagligen den svåraste hösten jag har genomgått. Jag tycker inte om mig så här. Jag har dålig kontroll. Förlåt ni som blir påverkade av mitt mående. Jag försöker verkligen ta mig upp och bli stabil, men det är inte så lätt.

Jag räknade stenhårt med att det skulle bli bättre nu, men mot alla odds blev det sämre. Det vettiga vore att utesluta folk som gör dåliga saker ur ens liv.

...

Jag har fegat mycket nu och vågar inte riktigt ge mig i kast med svårare aktiviteter (dvs allt som sker utanför hemmet och tidigare än sent på kvällen). Jag är rädd att göra andra såväl som mig själv besviken om jag misslyckas, och jag känner mig inte riktigt i skick för fler bakslag nu. Dock ska jag försöka ta mig ut till affärer imorgon, jag har flera inköp att göra som jag inte kan skjuta upp längre. Det är bara jag som blir besviken om det inte går, men jag hoppas jag slipper det också. Håll tummarna för mig.

Jag var tvungen att ta det lugnt ett tag för att kunna sova igen, trots att det var den sämsta tänkbara tiden att sitta ensam med mina tankar. Nu sover jag lite bättre iaf. Jag fick besök, sen var jag ute på restaurang och grattade en kompis som fyllde 30 en kväll. I övrigt har jag bara suttit här i snart två veckor nu.

Just ja, psykologen kom hit också. Vi skulle träffas en sista gång innan vi avslutade kontakten. Hon (/dom?) tycker inte framstegen är tillräckligt stora och att det inte funkar om jag inte orkar träffas oftare. Jag å min sida känner mig misslyckad och får dåligt samvete när jag inte kan leva upp till deras förväntningar, och jag vill verkligen inte slösa energi på något som inte funkar. Så det var väl ett enigt beslut.

Något positivt med vår kontakt är att hon faktiskt lyssnat på mina förslag och vi har gjort övningar som jag känner skulle vara till nytta. (Psykologen jag hade tidigare var väldigt upptagen med att han minsann hade rätt, vilket delvis var mitt fel då jag länge lät honom tro att det hjälpte, för att jag ville göra honom nöjd).

I övrigt har jag upplevt våra möten som väldigt ojämna. Ibland har vi haft bra samtal då hon verkar förstå mig och känner sig nöjd med vad vi åstadkommit. Andra gånger verkar hon tycka att vi inte kommit någon vart alls och det känns som samtalen mest går ut på att hon insinuerar att jag inte försöker, är lat och egentligen vill leva så här. Typ att jag inte kan vara trött egentligen för det är ju inget fysiskt fel på mig (nej man har inte hittat nån större järnbrist eller sjukdom i sköldkörteln, dock har man kunnat konstatera att stresshormonerna är åt helvete. Och tänk om alla år av sömnproblem, depression, brist på dagsljus och vardagsmotion kan ha haft negativ effekt på min ork? Nejnej, självklart inte. Låter ju helt orimligt! *bitter och trött*). Eller att hon väljer att uttrycka sig med ord som att jag väljer ett bekvämt alternativ som inte ger ångest (hey, testa själv att stanna inne i en mörk lägenhet trots att du inte vill 80% av gångerna dina kompisar/din respektive/din familj hittar på något. Gärna i ett par decennium. Och se hur ångestfritt det är liksom). Eller att jag är trött för att jag har för lite att göra, det känns inte så kul att höra för någon som slagit knut på sig själv för att sköta allt men till slut har fått acceptera att varje dag avslutas med ogjorda sysslor för att man inte har orkat mer.

Nu var det inte min mening att hålla på och spy galla så här, det är bara så mycket bitterhet som väcks när jag tänker på det. Om de inte ville ha mig i det här skicket kunde de väl ha gett mig kbt tidigare istället för att missköta mitt ärende i så många år >:/ Det är ju typ som att slå någon och sen klaga på att personen har ont.

Jag vet inte varför våra möten har varit så här olika. Jag har tänkt att det kanske beror på att hon glömmer vad jag har berättat olika mycket från gång till gång. Hon träffar mig ju mer sällan än sina andra patienter (vi har träffats varannan vecka med en del inställda datum från båda sidor). Jag har många gånger märkt att hon verkar ha glömt saker, och ibland att hon helt verkar sakna insikt i hur min tillvaro ser ut. Att hon tex förvånat kan säga saker som "Jaså! Har du inte varit ute idag?" får mig att känna som hon inte känner mig alls. Eller så kanske hon säger sånt för att jag ska förstå att det inte är normalt att sitta inne hela tiden, eller nåt.

Om hon inte har förstått (eller har glömt) vidden av mina problem är det kanske inte så konstigt om hon tycker det går oförklarligt trögt för oss.

En annan tänkbar förklaring kan vara att jag ibland har diskuterats i teamet innan. Teamet kanske har en dålig uppfattning om mig sedan det inte funkade med den första psykologen och inte tycker man ska lägga mer resurser på mig. Eller att hon har pratat med någon annan som får henne att känna press på att börja avrunda kontakten. Jag kan bara spekulera.

Hursomhelst var det här det mest fungerande jag kommit i kontakt med i behandlingsväg (vilket nog säger mest om vad jag mött tidigare iofs). Övningarna i att ändra sminkritualen har inte gett mig några större bestående förbättringar. Jag hade ju inte möjlighet att fortsätta upprepa det. Men det är inte lika svårt för mig att visa mig osminkad nu iaf, det är framsteg för mig även om psyk kanske inte tycker det är så imponerande.

Matlusten har inte velat infinna sig på sistone så jag har gått ner i vikt. Det är inget som stör mig än så länge då det bara har inneburit att jag har gått ner till min "normalvikt". Det jag räknar som min normalvikt är det jag har vägt större delen av mitt vuxna liv (+/-1 kg), utan att jag försöker styra det åt något håll (min övertygelse är att det håller sig på en bra nivå så länge jag inte börjar krångla med det på nåt sätt).

Sen kanske två år tillbaka har jag nästan konstant legat 2-3 kg över normalvikten, och innan dess hade jag typ ett år då jag hade svårt att hålla uppe vikten och låg 2-3 kg under istället (Utan synbar förklaring, jag åt som vanligt. Trodde det var sköldkörteln som hade blivit sjuk men det verkar inte så). Detta ledde till att jag skaffade mig kläder under den första perioden som jag inte kunde använda senare.

Jag har verkligen issues med sånt, det känns absolut inte bra att ha skaffat sig nåt som man inte kan "använda upp". Men nu behöver inte kläderna ligga där och gäcka mig med att de är onödiga iaf. Det är väl det enda positiva jag kan hitta i det här.