Mjaui

Då folk fortfarande orkar kolla den här sidan kan jag ju inte vara sämre än att bjuda på en liten uppdatering. Här sker stora förändringar. Jag och Henrik har gått isär efter 13 år tillsammans. För närvarande jobbar jag mig igenom alla mina saker och delar upp det i "Behålla", "Kasta", "Skänka", "Sälja" och "Vafan ska jag göra med detta? Jag lägger det här borta så länge". Jag vill inte ta med mig en massa gammal crap i flytten, och jag har faktiskt blivit ganska duktig på att göra mig av med saker om jag får säga det själv :P En del saker har jag redan flyttat, men inga stora saker (om någon är i behov av en bokhylla eller ett skrivbord är det bara att hojta! Jag godtar kexchoklad som betalningsmedel).

Jag är fortfarande sjukt dålig på att svara folk, men lyckas ännu upprätthålla en viss aktivitet på facebook. Även på twitter, men där för jag mest en monolog då jag nästan inte har gett ut min adress till någon. Jag har inte bestämt mig för om jag vill behålla det så eller inte än.

Om det finns något kvar som man fortfarande kan känna intresse för, är det rimligtvis en bra ide att ägna sig åt det. Så jag unnade mig en EMF-mätare.


Så här funkar en sån i bästa fall:
(obs! Det är ingen läskig film, inga överraskningsmoment eller så, bara folk som pratar och en mätare som blinkar.)




Om någon har ett misstänkt spökhus att tillhandahålla, eller bara tips, så är det varmt välkommet.

Det var så patetiskt. Jag plågade mig igenom 8-timmars tvångsritual utifall att personen skulle få för sig att göra som den sagt. Klart den inte gjorde, jag borde veta bättre efter mer än 10 års erfarenhet.

Jag är inte önskvärd. Ge fan i att påstå det så jag kan sluta hoppas och förnedra mig själv på det här sättet.

Ja.. det är väl inte nåt som inte hänt hundra gånger förut. Jag är van. Jag klarar mig. Så tänkte jag. Det höll ganska länge.

Det är bara det att det egentligen blir jobbigare för varje gång, svårare att hantera.

Och ungefär nu passerar vi gränsen för att jag ska kunna vara färdig i hyfsad tid.
Still nothing.

Jag har lyckats hålla mig lite mer stabil. Det största problemet de senaste dagarna har varit att min kropp envisas med att bete sig som den gör när jag försöker mig på för mycket aktiviteter, trots att jag inte har gjort det. Jag vet inte varför det blev så, men det har börjat släppa nu iaf. Sömnen börjar återkomma och musklerna är inte lika spända.

Tiden för någon att hålla ett löfte börjar rinna ut. Det är väl som upplagt för fler besvikelser, men jag hoppas fortfarande på att nåt ska hända i sista minuten. I det här läget skulle det faktiskt vara sjukt dåligt om det inte händer. Så det händer nog, jag planerar utifrån det iaf.

Ursäkta mina korta tråkiga inlägg, jag orkar inte skriva något längre och genomtänkt nu, samtidigt som jag försöker sysselsätta mig för att inte trilla itu alldeles. Det är inte en bra tid att vara Malin.

Jag har känt mig ganska ensam. Det är så svårt att vara drivande socialt när man 1. har svårt att känna lust till att göra nånting alls, och 2. har en känsla av att man är en börda för andra.

Om man själv tror att man är en börda så är nog risken ganska stor att man uppfattas så av andra också. Jag tar alltid en underlägsen position när det gäller kompisar. Vilket är dumt för jag är egentligen inget jävla bottennapp kompismässigt.


"för jag är egentligen inget jävla bottennapp kompismässigt" - var det där magiska ord eller..? För jag mår plötsligt lite bättre.

För er som inte vet så gick min ansökan om sjukersättning igenom till slut. Det var en väldigt jobbig process och väntan.

Kort sagt, det svåraste vinterhalvåret jag varit med om följdes av utförsäkring plus ännu mera elände - en längre resumé av vad som hänt sedan jag skrev här sist orkar jag inte dra.

Jag har dock hållit mig någorlunda aktiv på facebook tack vare farmville. Ja faktiskt, farmville. Det hela började egentligen med att jag mitt i eländet insåg att jag behövde något regelbundet att pyssla med som inte kändes för jobbigt, typ ett onlinespel, en anledning att stiga ur sängen liksom. "Jag borde skörda innan det vissnar" har tjänat sitt syfte, och medlemskapet på facebook (som först bara var en nödvändighet för att få spela spelet) har gjort att jag varit mindre mentalt isolerad iaf. Mina medlemskap på communitys tenderar ju annars att rinna ut i sanden då jag inte orkar logga in.

Nu är jag level 109 och har varit hyfsat trött på spelet sen trakterna kring level 50, så det sjunger på en jävligt envis sista vers som nog inte håller så länge till. Jag borde ersätta det med nåt men vet inte vad.

Kul att det fortfarande finns några som bemödar sig med att titta in här ibland trots bristen på uppdatering. Vilka är ni? Min familj antar jag och någon mer.

Känns ju nästan som folk förväntar sig att jag ska skriva något när jag får såna plötsliga statistiktoppar på min blogg.

Det dröjde sisådär tre månader från min registrering tills jag loggade in på Facebook igen. Ett sånt hisnande tempo! Men nu har jag kommit igång där så smått.

Ikväll blir det lite kalas här med singstar :)

Tand lagad och halva huvudet bedövat.
Fick ingen leksak :(

Nu har jag varit hemma ett par dar och är någorlunda återhämtad. Resan var ganska jobbig bdd-mässigt men i övrigt väldigt bra :) Jag ska bjuda på bilder från den sen (jag veet, jag brukar säga det men det blir inte av ändå. Jag har en känsla av att det kommer sluta med att jag av dåligt samvete eller ren tvångsmässighet gör ett ryck och postar alla bilder jag någonsin utlovat i ett svep).

När jag kom hem hade jag en kissekatt som väntade på mig. Jag hade bett att få låna Henriks mammas och Jannes Pip (gammelkatten som mest jamar efter mat och uppmärksamhet om ni kommer ihåg). Helst hade jag ju velat ha min Lusse men han skulle nog inte klara många timmar i en lägenhet utan att bli alldeles för rastlös numera. Pip är inte ute så mycket ändå längre och är väldigt kelig :)